Kytäjä-Jukola 2010

Ett sju års projekt med en startsträcka på 300 meter

På hösten 2003 var jag ute på en tvåtimmars terrängträning tillsammans med Ossi Autio. Vi sprang från Usminjärvi till Kiiskilampi och tillbaka.
Väster om Kiiskilampi förundrade vi oss över hur framkomlig en 20-årig
tallskog är som bäst, det vill säga när skogsvården skötts i tid. Den
föregående kartan från området kring Kiiskilampi är från 1983 och på
den kartan finns det ganska mycket gult och sträckat grönt, som bra
beskriver skogsvårdens kretslopp. Nu har allt det gula och gröna
förändrats till en lättframkomlig terräng, som för orienteraren kändes
behaglig och vi tog oss fram med bra fart i den höstliga naturen.

Ett år tidigare hade jag kommit hem efter en arbetskommendering i
Texas. Ett och ett halvt år tillbringade jag där. Visst utövas orientering
också i Texas, men terrängen går inte upp mot Usmis terräng. I Texas
kunde man inte gå ut i skogen var som helst. Här i Finland kanske vi inte alltid förstår att uppskatta hur bra ställt vi har det. Den saken lärde jag mig under utlandsvistelsen,och under de år som förflutit sedan dess, har jag varit ute i Usmi-terrängen åtminstone femhundra gånger.

Medan vi sprang där längs västra stranden av Kiiskilampi, började jag
fundera på om man inte borde arrangera en ordentlig nationell tävling
här, så att också alla andra kunde få njuta av den fina terrängen.Ossi - blivande Jukolabanläggare, vilket han då ännu inte hade en aning om - höll med mig och utvecklade tankegången så att 200 meter senare planerade vi redan finska mästerskap i ultralångdistans. Nog kunde den här terrängen duga bra för FM-tävlingar. Hundra meter till och lite nedförsbacke, så föreslig Ossi att Jukola skulle det vara. Då slog det mig: Det här är den riktiga Jukolabrödernas skog. Här skall arrangeras Jukola.Terrängen är så krävande att inte många vanliga människor söker sig hit. Under de femhundra gånger jag sprungit här har jag utanför friluftsstigarna och grillplatserna träffat på icke-orienterare bara några få gånger. Två skidåkare, en forstmästare och en naturvän. Av det här kan man räkna ut att man möter en vanlig människa ungefär var tusende kilometer. Det handlar om en ödemark, om än inte orörd sådan. Jag tror det är livligare trafik på naturstigarna i Lappland.

Jag tog kontakt med  Risto Pirinen i grannklubben Rajamäen Rykmentti och han blev genast entusiastisk. Vi tog upp saken i bägge klubbarnas styrelser. Där fick projektet grönt ljus  och  nu kunde Jukola-planerna gå vidare.

Så här långt har resan varit givande och intressant. Under ansökningsprocessen, sa jag många gånger att oberoende av om vi får tävlingsarrangemangen, har det varit en fantastisk upplevelse, bara att vara med om projektet så här långt. Jag har lärt mig mycket om de olika problem som ska lösas när man  vill arrangera en stortävling. Jag har lärt känna många, som jag tidigare bara kände till utseendet, på ett helt annat sätt. Andra människor  med olika funktioner i samhället, som jag annars inte skulle ha träffat, har jag  nu fått en nära relation till. Alldeles speciellt glad är jag över den entusiasm, som medlemmarna i klubbarna Rajamäen Rykmentti och Hyvinkään Rasti visat under projektets gång.  Glädjande är också hur de olika etappvärdarna redan nu kommit med och stött projektet ekonomiskt. Projektet tycks ha haft en beställning.

Kytäjä-Jukola har alltså blivit ett sju års projekt, som startade på en sträcka av några hundra meter.

Ari Kattainen
Banläggare